Länge sen, kära vänner!
| Länge sen, kära vänner! | ||||||
 |
||||||
| Stockholm den 15 februari 2008 | ||||||
|
||||||
| Det är redan mer än två månader sen vi klev av scenen i Linköpings sporthall och avslutade höstturnén. Här hemma i lägenheten har det nya året inte riktigt börjat. Små steg, nästan omärkbara tassanden, har fört mig framåt sen sist. Väskan är inte riktigt uppackad än. Det är som att jag försöker hålla en fot kvar på vägarna fortfarande. Jul kom, och nyår, och sen kom galorna. Och priser, minsann. Tack för att ni röstar! Jag är väldigt rörd och stolt över allt stöd och all uppmuntran! ”Om du lämnade mig nu” har börjat leva ett eget liv och har fått uppleva mycket. Jag skrev den just här där jag sitter nu, vid köksbordet, för drygt ett år sedan. Då var den liten och svag och lite skakig. Miss Li och bandet gav sången styrsel och dynamik, Anna Stadling satte ytterligare prägel på den live, och nu har den följt med oss från Lund till Haparanda. Att åka på turné är alltid en jävligt speciell resa. Just Haparanda bjöd oss på det mest exotiska inslaget där natten slutade i en inrökt kåta invid Torneälven. Ett stort stycke torkat renkött gick runt med en morakniv och en flaska vodka och en same gav oss långa historier och jojkar. Jag var tårögd både av röken och jojken, och kanske lite av spriten. Det var så kallt, så sent och så fint. Jag sitter nu och försöker komma på lite anekdoter att bjuda på, men det brukar inte vara så mycket märkvärdigt som händer mellan gigen. Det mesta är en orgie i låg humor och tidsfördriv. Mycket TP, mycket film, mycket halvsova. Dom roligaste stunderna är dessutom omöjliga att återge. Dom handlar oftast om sinnestillstånd. På turné stångas man med känslorna. Man är ofantligt trött ena sekunden och manisk andra, hela tiden på gränsen till någon form av sammanbrott. Man vet inte alls vilken form. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid den mängden exponering som det innebär. Kanske aldrig tröttna heller. Att kliva in i ett rum som ni värmt upp, med hela det resande kollot omkring sig är ingenting man blir blasé av. Det känns stort och unikt varje gång. Det var nervöst såklart att komma till Lisebergshallen för premiär, men jag börjar känna igen mig nu, och jag börjar känna igen er. Efter några minuter är det som om ingen tid gått alls sen vi sågs sist. Och jag känner mig helt enkelt så jävla tacksam över att jag får hålla på med det här. Det är inte klokt. Men nu är det tystare. Vardag och lite hämtmat bredvid datorn. Priser i all ära, men nu står dom och tittar på mig och säger: Ja du, Lasse. Vad ska du göra nu då? Börjar det ta slut nu, lilla vän? I helvete säger jag. I sommar gör vi det igen. Vi tar i från tårna och försöker välta hela landet (och lite, lite av Norge). Om jag får arslet ur kanske vi hinner släppa nån ny singel till dess också, för det ska man ju helst göra. Miss Li och hennes band åker med. Mitt sköna band står redo och förhoppningsvis så vill så många som möjligt av vår fina publik göra oss den äran än en sommar. Det kan bli grymt. Projektet Daugava får liksom gå in i nån slags ljusare fas. Vi kommer med lite fler nyheter om sommaren här på sidan. Till dess önskar jag en skön vinter, nu när ljuset börjat vända tillbaka. Tack igen för allt! Er tillgivne Lasse |
||||||
|
||||||
|